When you're gone.
But then, why do we exist? To have a quick second in the spotlight, when everyone see's you? For a moment of love? For a moment of closeness? Or is this existence just a way for the god's to play us a trick, to try to make us believe we are needed?
Tänk om jag hade något speciellt. Något att bli ihågkommen för. Så att jag förblev verklig även när jag lämnade rummet. Som vissa underbara människors söthet, eller intelligens. Som vissas smarta kommentarer, eller unika uppträdande. Som så mångas kreativitet och skaparglädje, de som klarar av vad som helst. Som de som aldrig strävar efter att vara unika, men genom att inte sträva lyckas de med det som så många efterlängtar. genom att bara finnas.
I wanna be someone else.
Att vara älskad.
Att vara behövd.
Att vara sedd.
Är det allt en människa behöver?
Du påminner om någon jag älskade en gång.
En gång för alltid?
To far away in thought.
Då man bara existerar så länge ens existens erkänns av andra kan man lika gärna vara död. Nu. Utan att man vet om det. Drygt va?
Vidare finns det inte så mycket en människa behöver när hon inget har, så du kan ju dra slutsatsen att ju mer begär du hyser, ju mer har du redan.
Lawlz0rz.
:*
Du är din alldeles egen. Hos dig är du hemma. Hos dig själv är du precis som du vill vara. Där är du intelligent och söt och vad du vill. Om vi nu inte vet hur andra ser oss eller kommer ihåg oss kan vi acceptera det och upptäcka att världen snurrar vidare i alla fall. Och jag tror väldigt många känner igen sig i det du skriver, jag gör det. Därför kan vi hjälpa varandra genom att visa vad vi uppskattar hos varandra för vet du vad; då minns folk oss som dem som faktiskt såg dem! Och det ger ringar på vattnet som tillslut kommer tillbaka till oss! (Egentligen är kärlek svaret)
