Evehlinas

Har en av mina sämre dagar, känner bara för att gråta och skrika på alla. Vet inte ens varför. Eller egentligen vet jag, vill nog bara inte erkänna det för mig själv. Känner hur problemen börjar hinna ikapp mig, snart måste jag välja väg. OCH det vill jag verkligen inte. JAg hatar att välja. Säg åt mig vad jag ska göra istället. Det blir så mycket bättre då!

"Livet är en sexuellt överförbar sjukdom, med död som säker utgång."

Så vill jag börja dagens blogg.

Jag har kommit fram till att min lilla vänskapskrets inte längre är så problemfri som den en gång varit. Problemen hopar sig, nu när sommaren är över.

Jag älskar dom alla, men det känns så... Jag vet inte, förändrat? från vad det varit förut.

Sommaren är verkligen en tid då man kan göra som man vill, man är fri. Man tar på något sätt en paus från den verkliga världen. Det som skolstarten sen förde med sig kom som en smäll. Som en blixt från klar himmel. Visst, jag hade mina sämre stunder i somras, och har inte riktigt hämtat mig, men det skolstarten förde med sig var... Chockerande...


Vet verkligen inte vad jag skulle gjort utan Meteora och Emms. Dom måste vara utleda på att höra om mina egentligen oviktiga ångestfyllda kval, så TACK för att ni finns. Pratstunden under promenaden behövdes verkligen, förlåt att jag avbröt dig hela tiden gumman.


Jag antar att dagen har varit mycket om att komma till insikt med sig själv och inse att allt kanske inte är så svårt som det just nu verkar. Ska ta itu med problemen, vilken dag som helst, när jag har ork. Vet inte om jag orkar gå igenom helvetet en gång till. Men men, det löser sig.


Som sagt, allt kommer att lösa tillslut och lösningen kommer vara perfekt, underbar och helt oförutsägbar. Så just nu är det bara att vänta och se vad som händer.

(P.S. Älskling, tusen tack för presenten :D Puss på dai)