Några tankar i Regnet
Bara för att allt går snett just nu
Och att alla steg jag tar hamnar fel
För att jag inte får sova
När marorna rider mig
Från solnedgång till soluppgång
För att arbetsbördan vuxit sig enorm
Och väntar på att välta över mig
Jag kan inte hjälpa att jag är ett misstag
För att ingen kan hjälpa mig
Tar du över mitt liv i en vecka?
Får jag vara dig för en dag?
Får jag låtsas räcka till för en timme?
Får jag andas en sekund?
Räddar du mig när jag faller?
Och att alla steg jag tar hamnar fel
För att jag inte får sova
När marorna rider mig
Från solnedgång till soluppgång
För att arbetsbördan vuxit sig enorm
Och väntar på att välta över mig
Jag kan inte hjälpa att jag är ett misstag
För att ingen kan hjälpa mig
Tar du över mitt liv i en vecka?
Får jag vara dig för en dag?
Får jag låtsas räcka till för en timme?
Får jag andas en sekund?
Räddar du mig när jag faller?
Psykisk obalans
Det är väl så det är.
För många snedsteg gör att du hamnar i obalans. En psykisk obalans.
Hur ska man förklara det. Det är mitt liv som från början gått käpprätt åt helvete. För folk har aldrig accepterat mig.
Hade jag inte haft min Meteora som stöd genom allt hade jag inte varit här nu. Jag har verkligen mina vänner, mina RIKTIGA vänner, att tacka för så väldigt mycket. Bara för att dom accepterade mig. För att de lät mig vara jag, genom allt. Inte som andra som bara ägnade sig åt sin egen lilla värld, utan att de såg mig och lät mig vara en del av deras liv. <3
Jag vet inte ens vad jag skriver. Ännu mindre varför.
Men så är det väl ibland antar jag.
Eller så är det bara jag som är knasig =D
För många snedsteg gör att du hamnar i obalans. En psykisk obalans.
Hur ska man förklara det. Det är mitt liv som från början gått käpprätt åt helvete. För folk har aldrig accepterat mig.
Hade jag inte haft min Meteora som stöd genom allt hade jag inte varit här nu. Jag har verkligen mina vänner, mina RIKTIGA vänner, att tacka för så väldigt mycket. Bara för att dom accepterade mig. För att de lät mig vara jag, genom allt. Inte som andra som bara ägnade sig åt sin egen lilla värld, utan att de såg mig och lät mig vara en del av deras liv. <3
Jag vet inte ens vad jag skriver. Ännu mindre varför.
Men så är det väl ibland antar jag.
Eller så är det bara jag som är knasig =D
Polen - I förintelsens spår
Jah...
Så har man varit hemma några dagar då.
Kom hem från Polen i fredags, toppenresa. Eller ja, om man kan kalla en resa i Förintelsens spår "toppen". Man möter så mycket hemskheter att man inte hinner ta åt sig allt, att man inte hinner reflektera över det man ser. Det är som att ett moln lägger sig över en, och hindrar dig från att ta åt dig allt du ser.
Obeskrivligt.
Det går inte att föreställa sig känslan av att se ett rum, minst tio meter långt, med en glasvägg på ena sidan. Innanför ligger bara massa människohår. I en liten monter bredvid ser man små babykläder som tagits från små barn, en docka vars huvud krossats. Det finns rum efter rum med skor, väskor och annat som lämnats kvar efter alla de miljontals människor som dött. Det var bara Auschwitz I.
Sen var det Auschwitz II - Birkenau. Storleken på det lägret är.. Ja... Enormt... Det finns inget ord som passar. Det tar andan ur en, eller tog andan och orden ur mig. Det finns inga ord för att beskriva Birkenau, det är för mäktigt. Hundratals rester efter barracker som en gång stått där, sen ytterligare jättemånga som sparats där kvinnor och barn bott. De trasiga trevåningssängarna står kvar. Med historierna man får berättade för sig samtidigt som man ser allt blev jag nästan förflyttad tillbaka till den tiden. Sen de söndersprängda gaskamrarna/krematorierna där bara högar med tegelsten är kvar. Och att avsluta hela "resan" i den byggnad där sorteringen skedde. Väggarna med foton av människor som dött där inne. Det går inte att beskriva. Det är omöjligt.
Att stå och se på leende nygifta par, mödrar med sina små barn, hela familjer med en stolt far, och veta att de inte längre andas. Att deras liv förstördes på den plats man är på. Det är... Fruktansvärt.
Nu är det väl dags att ta itu med problemen som väntade på mig hemma.. Suck
Hade nästan förträngt att jag inte klarar av Henne just nu, och att hemska saker händer hela tiden. Eller jag ville glömma, ville inte vara fast i det här mer. Vill fortfarande inte, men jag ska hjälpa till.
Så har man varit hemma några dagar då.
Kom hem från Polen i fredags, toppenresa. Eller ja, om man kan kalla en resa i Förintelsens spår "toppen". Man möter så mycket hemskheter att man inte hinner ta åt sig allt, att man inte hinner reflektera över det man ser. Det är som att ett moln lägger sig över en, och hindrar dig från att ta åt dig allt du ser.
Obeskrivligt.
Det går inte att föreställa sig känslan av att se ett rum, minst tio meter långt, med en glasvägg på ena sidan. Innanför ligger bara massa människohår. I en liten monter bredvid ser man små babykläder som tagits från små barn, en docka vars huvud krossats. Det finns rum efter rum med skor, väskor och annat som lämnats kvar efter alla de miljontals människor som dött. Det var bara Auschwitz I.
Sen var det Auschwitz II - Birkenau. Storleken på det lägret är.. Ja... Enormt... Det finns inget ord som passar. Det tar andan ur en, eller tog andan och orden ur mig. Det finns inga ord för att beskriva Birkenau, det är för mäktigt. Hundratals rester efter barracker som en gång stått där, sen ytterligare jättemånga som sparats där kvinnor och barn bott. De trasiga trevåningssängarna står kvar. Med historierna man får berättade för sig samtidigt som man ser allt blev jag nästan förflyttad tillbaka till den tiden. Sen de söndersprängda gaskamrarna/krematorierna där bara högar med tegelsten är kvar. Och att avsluta hela "resan" i den byggnad där sorteringen skedde. Väggarna med foton av människor som dött där inne. Det går inte att beskriva. Det är omöjligt.
Att stå och se på leende nygifta par, mödrar med sina små barn, hela familjer med en stolt far, och veta att de inte längre andas. Att deras liv förstördes på den plats man är på. Det är... Fruktansvärt.
Nu är det väl dags att ta itu med problemen som väntade på mig hemma.. Suck
Hade nästan förträngt att jag inte klarar av Henne just nu, och att hemska saker händer hela tiden. Eller jag ville glömma, ville inte vara fast i det här mer. Vill fortfarande inte, men jag ska hjälpa till.
